Sidor

lördag 31 december 2011

Året

Vilket år. Så totalt annorlunda mot alla andra år. Tänk att ha fått lära känna denna lilla killen som har så bråttom genom livet. Jag känner förmodligen honom bättre än jag känner någon annan och ändå är det så mycket med honom som jag inte känner. Hur många gånger har man inte undrat vad som pågår i det lilla huvudet? Tankar vi aldrig kommer att få veta.

Året har gått långsamt. Året har gått snabbt. Ni vet hur konstigt förvrängd tiden kan kännas. Tiden som mammaledig kändes långsam, men i efterhand gick den alltför fort. Hösten jag tillbringat på jobbet kändes som den sprang förbi, men när jag ser tillbaka på den känns den lång och tung.

I början av året var jag helt inne i bebisbubblan. Det var mata-byta blöja-söva (för min kille hör inte till dem som somnar av sig själv, hur mycket ögonen än går i kors)-gosa-byta blöja-leka-mata-byta blöja. Ungefär så. Sen började han utvecklas med stormsteg och det var enormt spännande att få följa med på vägen. Är pedagog ända in i hjärtat upptäckte jag. Kunde liksom inte låta bli att ge honom utmaningar, lite över hans nivå. Tänker Vygotskij utan att det ens är med flit. Och kunde naturligtvis inte låta bli att dokumentera ungen. Han kan mycket väl vara en av de mest väldokumenterade ettåringarna.

Tillbaks på jobbet gick jag en jobbig höst till mötes. För stor barngrupp. För spretig barngrupp. För lite tid. För små lokaler. Men vi har kämpat oss igenom det och ser på vårterminen med entusiasm. Det börjar kännas roligt att jobba igen. Egentligen älskar jag ju mitt jobb, men olika omständigheter kan ju lätt göra att kärleken svalnar ett tag.

Nästa år ska bli ett ännu bättre år, har jag bestämt. Det är året då jag ska ha tid för allt jag vill ha tid för. Det blir jobbtid, barntid, egentid och maketid. Städtid? Äh...

fredag 30 december 2011

Nyårsmeny

I år ser det ut som det bara blir jag och maken. Ja, och sonen förstås. Men eftersom han mest rynkar på näsan med stor skepsis åt allt vi kallar vuxenmat, så räknar jag inte riktigt in honom i detta.

Efter en ganska snabb sökning på tasteline kom jag fram till att vi börjar med Räkcoctail med mango och lime, till varmrätt blir det vitlöksgratinerad oxfilé och sen avslutar vi med chokladfondant...mmm...mina smaklökar vill att det ska vara lördag redan nu!

Om vi orkar nånting mer efter denna trerätters så blir det sweetchilli-chips. Min senaste favvo.

Sen återstår att se om vi ens orkar hålla oss vakna till tolvslaget. Som trötta småbarnsföräldrar är väl risken ganska stor att man får ta en powernap i alla fall... Ska också bli spännande att se om lillskrutten inte lyckas vakna när fyrverkerierna tar fart. Förra nyår var han bara några veckor gammal och faktiskt vaken på tolvslaget, men det berodde mer på att han inte fattat skillnaden på natt och dag ännu.

torsdag 29 december 2011

Semester

Hade inte tänkt ta ut semester i mellandagarna egentligen. Men så blev det så lite barn på jobbet och så många sparade semesterdagar så jag slog till. Och det är jag glad för. Vi går mest bara här hemma och skrotar, men det är så skönt! Sitter på golvet med Grodan och liksom bara är. Världens bästa övning i mindfulness.

Efter nyår ska jag jobba halvtid några månader eftersom lillkillen ska börja förskolan. Så det kommer bli det bästa av två världar. Jag får vara på jobbet och utvecklas samtidigt som han är i huset tre minuter bort och utvecklas. Sen kan vi gå hem och vara tillsammans så länge att jag inte får dåligt samvete över att jag behöver träna också.

För nu måste det hända nåt med det här med vikten alltså. Gränsen för vad jag kan kalla ok har hela tiden flyttats uppåt, men nu får det banne mig vara nog. Denna våren blir det inga ursäkter och det handlar inte om beach 2012 utan bara om att må bra och orka och trivas med sig själv.

tisdag 27 december 2011

Älskar

Älskar att det tar dig trettio minuter att äta en macka.
Och trettio sekunder att klättra upp i soffan (eller snarare tre).
Älskar att du tar egna initiativ till lek och lärande.
Älskar att du nu kan gosa.
Och vill det.
Älskar allt som är du.
Min son.

måndag 3 oktober 2011

Det går

Det går. Det är inte lätt, men det går. Första veckan var tårar varje morgon. Från mina ögon. Sedan har jag sakta vant mig vid den nya ordningen.

Längtar dock till våren, då liten börjat förskolan och jag ska jobba deltid. Känner att vi har så lite tid tillsammans. Bara några få timmar bara, sen är det sovdags för såna små killar. Jag vill ha mer tid med mitt barn. Vill hinna leka och mysa och inte vara trött efter heltidsjobbardag.

Som nu. Man kommer hem helt slut. Ont i hela kroppen. Öronen trötta på alla sorters ljud. Psyket trött på att stressa. Hjärtklappning. Sömnsvårigheter. Så vill jag inte ha det.

Man får helt klart andra prioriteringar när man får barn. Förut skulle jag ha tänkt på den redan lilla lönen som blir ännu mindre och den redan lilla framtida pensionen som blir ännu mindre den med. Men det är nu jag lever. Och jag vill leva ett liv där jag orkar med mina barn. Då får det bli mindre pengar. Det får gå.

söndag 14 augusti 2011

Hur gör man?

Hur rättfärdigar man för sitt ömma mammahjärta att man är på jobbet och tröstar andras ungar, istället för hemma och tröstar sin egen?

Mitt förnuft säger att det är bra för hela familjen att min man tagit över föräldraledigheten.

Men hjärtat säger något helt annat.


lördag 18 juni 2011

Älskade barn

Du slår upp ögonen på morgonen och är genast på strålande humör. Ögonblickligen glömmer jag nattens vedermödor att få dig att somna om klockan tre. Och klockan fyra. Att möta ditt leende varje gång jag vaknar är ren lycka. På en gång vill du upp och leka och utforska världen och din egen kropp.

Din egen kropp som du börjar få väldigt bra koll på. Du kryper fort runt i rummet. Sätter dig upp och undersöker en leksak. Kryper vidare mot soffbordet och ställer dig upp där. Går längs kanten. Böjer på benen och sätter dig på huk för att hämta en bok på golvet och ställer dig sedan upp igen. Jag sitter bredvid, helt fascinerad av allt du klarar av.

Du är inte så gosig, vill inte vara still långa stunder. Har inte tid. Men ibland händer det att du vill sitta i famnen en stund och bara vara. Att läsa böcker älskar du. Vi kan läsa sju på raken, två gånger om, innan du tröttnar. Pussas kan du inte, men du försöker genom att suga in hela min kind i din mun. Nu när du fått tänder passar du på att gnaga lite också. Det gör inget att hela mitt ansikte blir slemmigt av ditt dreggel. För det är ditt sätt att gosa.

Du har humor och gillar när man skojar med dig. Till exempel ger nappen till din boll. Eller låter nallen prata och prutta dig på halsen. Då skrattar du förtjust och möter min blick med din intelligenta närvarande blick.

Nuförtiden hinner jag knappt ta fram kameran innan du är där med ett stort leende. Och försöker ta kameran. Om mamma har den så mycket så måste det ju vara en bra grej, verkar du resonera.

Mat gillar du. I alla fall burkmat. Mammas hemlagade puré ratar du, men löv från altanen går bra. Bäst gillar du banangröt, lasagne och majs.

Vagnen vill du bara åka i om du ska sova. Annars är det tråkigt och du skriker tills du får komma upp. Snart går du och då blir det nog roligare att gå på promenad. I höst ska vi utforska marken tillsammans.

På kvällen somnar du vid mitt bröst. Helt utmattad. Jag iakttar dig med tårar i ögonen och en varm känsla i bröstet. Älskar dig mest av allt.

lördag 26 februari 2011

Han kom ju till sist...

...vår lilla groda. Och snabbt gick det när det väl var dags. På mindre än fem timmar var han ute.

Nu fyller han våra dagar med så mycket kärlek att ingen tid blir över till att blogga.

Att bli förälder = helt fantastiskt