Sidor

måndag 30 januari 2012

Drömma lite

I tonåren sprang jag runt med min pappas gamla fina systemkamera. Gick ut i många minusgrader och fotade vintermorgnar och sånt. Man kan säga att det var en hobby jag hade och jag tyckte mycket om det. Men så gick kameran sönder och ja...intressent dog ut litegrann.

Sen kom digitalkamerorna och fotografering blev ju väldigt enkelt i och med detta. Inte alls samma finess som det är att fippla med slutartider och så. Och med resultat därefter också. Nu sedan vi fick Grodan så har intresset för att fotografera ökat mer och mer. Det finns säkerligen redan tusentals bilder på honom, alla tagna med vår sketna gamla digitalkamera. Med resultat därefter. Det är lite trist tänker jag nu, för det är så många bilder som hade kunnat bli fina med bättre verktyg.

Så därför har på senare tid en tanke väckts. Kanske man skulle införskaffa sig en riktig kamera? En fin kamera för fina bilder. Jo, det skulle jag nog gärna vilja. Men det får vänta lite. Just nu har jag köpstopp efter decembers galna shoppande. (Drar jag ut pluggen får jag liksom svårt att sluta. Då måste jag stuva in den där pluggen med våld igen och ge mig själv totalt shoppingförbud ett tag). Så det blir lite som när man var liten. Och sparade. Till nånting man gärna ville ha. Kanske kanske att det blir av till våren...

söndag 29 januari 2012

Kvällsrutiner

Bästa stunden på dagen är när jag ger Grodan kvällsmat. Då är det mindfulness på hög nivå.

Han ligger i min famn och bara myser. Min näsa i hans hår och hans klunkande andetag allt som hörs.

Då sitter jag och tänker, att snart är det inte såhär. Snart vill han inte ha välling och inte sitta i famnen. Så jag njuter, av närheten, närvaron och den stora kärleken.

Ett litet tag till.

lördag 28 januari 2012

En annan känsla...

...är att hitta sin son glatt lekandes med bilar tillsammans med en pedagog när man kommer och hämtar. Och få veta att han har ätit frukost, idag igen!

De framsteg han har gjort under denna första vecka är verkligen över all förväntan. Visst är han fortfarande ledsen när han lämnas, men det vore väl konstigt annars? Jag känner spontant att det är helt naturligt att bli ledsen vid lämning, att det till och med ska vara så. Sålänge de låter sig tröstas sedan. Och det gör han ju. Mycket tid tillbringades i början av veckan i någons knä. Efter halva veckan vågade han sig ur frökens knä då och då och nu leker han som ingenting. Mat är fortfarande ett problem, men nu har han ätit frukost två dagar på raken, till och med saker han aldrig ätit hemma.

Det var med lätt lätt hjärta jag tog med mig min lille kille hem i går =)

fredag 20 januari 2012

Färdiginskolad?

Idag slutade jag jobbet precis lite innan Grodan skulle hämtas på förskolan, så jag mötte upp Maken och vi gick dit tillsammans.

Antal sekunder från att jag öppnat dörren till att jag identifierat mitt barns gallskrik bland många andra och därefter lokaliserat honom i knät på sin fröken: ungefär en halv.

Och det var inte nådigt för mammahjärtat.

Men han lugnade sig snart och blev sitt vanliga jag igen. Det vill säga; går, snurrar, småskuttar fram och utstöter små lyckliga ljud. Så alltför traumatiserad är han inte.

Det hade gått mycket bättre idag än de andra dagarna han blivit lämnad, ledsen visst, men låter sig tröstas och söker trygghet i någons famn. Så otroligt viktigt och så lugnande för mig. Nån mat hade han inte fått i sig, mer än lite gurka, men det var inte särskilt förvånande. Och även om han inte direkt deltar i aktiviteterna så är han med och följer med blicken allt som händer. Snart är han nog redo att lämna knät och leka han med.

Men å, den känslan...att hitta sitt barn alldeles förtvivlad...

onsdag 18 januari 2012

Knarkar bloggar

Ibland när jag har tråkigt och ingenting att göra (vilket inte är så ofta nu mera due to en viss liten Groda) då brukar jag blogghoppa. Alltså, jag utgår från en favvoblogg och letar mig sedan vidare i deras bollrolls, vilket ganska ofta resulterar i att man hittar små guldkorn som läggs till i readern.

Jag vågar inte säga hur många bloggar jag har i min reader nu. Men jag är ganska säker på att det inte är ett sunt antal. En gemensam nämnare verkar dock vara att ca 99% är skrivna av mammor. Undrar hur det kommer sig?

tisdag 17 januari 2012

Klädstilar

Det slog mig häromdan. Att den klädstil jag numera har...är så väldigt långt ifrån hur jag trodde att jag skulle klä mig som yngre. Och ändå är den mer jag än någonsin innan.

När jag var barn klädde jag mig väl i det som mamma köpte. Det var inte så himla noga. Sålänge det var bekvämt.

I högstadiet vaknade väl något litet intresse, men det var svårt att hitta rätt. Minns att jag kunde vara avundsjuk på folk för att deras kläder liksom hängde ihop. Men en jeanstjej blev jag. Tajta tajta crockers skulle det vara, med en liten släng av grunge på överkroppen.

I gymnasiet var det mer välklätt som gällde. Jag hade kostymbyxor, stövletter och skepparkavaj. Men fortfarande jeans ibland. Mot slutet blev det lite mer...revolution...? Lång skinnkappa till exempel. Jag upptäckte feminismen och klädde mig mer nonchalant. Dock fortfarande en jeanstjej. Hade i princip aldrig klänning eller kjol.

Sen följde många år när jag jobbade på förskola och pluggade och jeans+stickad tröja i alla varianter var allt jag hade på mig. Tills för ett par år sedan. Plötsligt fick jag ett sug efter klänningar, började köpa leggings trots att det var det sista jag trodde jag skulle ha på mig.

Och nu, nu är det klänning eller kjol varje dag. Speciellt efter att man varit gravid och inte längre kommer i några av sina jeans förutom gravid-dito. Då är leggings och klänning helt ultimat. Och dessutom är det ju fint. Och jag känner mig bekväm. Och sammanhängande. Äntligen.

måndag 16 januari 2012

Att blogga...

Egentligen har jag bloggat väldigt länge. Om man med blogg menar dagboken på lunarstorm. I så fall har jag bloggat i över tio år nu. Det är ganska fascinerande hur fort tiden går. Hur många ord som velat komma ut.

Sen har jag haft ett antal blogspot bloggar, flyttat runt och bytt namn och haft mig. Bloggat ofta ibland och nästan inte alls i perioder. Har efter mycket om och men kommit underfund med att det passar mig bäst att blogga anonymt. Annars hämmar jag mig själv, skriver ointressant och ytligt. Det ger mig inget. Blir så medveten om vad jag skriver och vem som kan tänkas läsa att jag tillslut inte skriver något alls.

Med det inte sagt att jag aldrig skriver om ytligheter. Jag vill bara ha friheten att skriva från hjärtat när jag vill det. Utan betänkligheter. Med bevarad integritet. Det är viktigt för mig.

Nu tror jag att jag hittat rätt. Kanske kan jag stanna här. På denna adress. Bygga upp en liten trogen skara läsare. Det hade varit roligt!

Jag menar, detta kommer aldrig bli nån storblogg. Ingen reklam kommer nånsin "pryda" denna sida och jag kommer aldrig skriva fem inlägg om dagen. Hur kan man ha så mycket att säga undrar jag ibland. Men förhoppningsvis ska jag ha så mycket att säga att det blir några inlägg i veckan. Och förhoppningsvis kommer någon mer än jag finna det intressant =) Välkomna!

söndag 15 januari 2012

Snart måndag

Och jag lämnar över stafettpinnen till Maken, som har äran att eskortera Grodan till förskolan under veckan som kommer.

Har kommit på att jag är nervös. Varje morgon förra veckan sprang jag på toaletten ungefär hur många gånger som helst. Ett klart tecken på nervositet hos mig.

Vad är jag så nervös över? Jag vet att det är en bra förskola med bra och trygga pedagoger. Men det verkar inte spela någon roll att jag vet det. För det här är min lille kille vi talar om, som ska ut i livet redan. Och även fast det är helt och hållet mitt val, så hörs ändå den där rösten som säger "är det inte lite för tidigt..?". Ett ständigt gnagande mammasamvete som vill spendera varje sekund tillsammans med honom tills han flyttar hemifrån. Men vem blir lycklig av det?

Jag oroar mig för att de inte ska se honom, förstå honom, bemöta honom...så som jag vill. Men man kan inte styra allt, allt kan inte vara på mitt sätt. Och det kan bli bra ändå. Fastän det blir på andras sätt.

Det är väl en del av moderskapet antar jag och en ständig övning. Släppa taget, lite grann i sänder...

måndag 9 januari 2012

En ny fas

Grodan var och hälsade på på sin förskola idag. Sin egna. Inte min liksom.

Stort det där.

Han gick runt och stortrivdes. Verkligen. Så det känns bra. Tror inte han kommer ha några problem med detta, det är nog i så fall snarare jag...som tänker att sexton ettåringar...är liksom lite mycket. Vet ju av erfarenhet. Men, pedagogerna är duktiga, erfarna och nyfikna, så jag har all tilltro till dem. Och avdelningen har många spännande inspirerande rum, så alla behöver inte vara på samma ställe hela tiden. Och han kommer att få utmaningar och stimulans och sociala kontakter som vi inte kan erbjuda hemma.

Så det blir bra. Måste bara få vänja mig lite först.

För det vet ni väl? Att inskolningen är till 80% för föräldrarna...;)

söndag 8 januari 2012

Komma överens

Alltså. Det här med att jobba ihop med hur många kvinnor som helst. Inte helt lätt alla gånger. Eller nästan aldrig faktiskt.

Har man dessutom en chef som min, som inte kan peka med hela handen, utan snarare kanske viftar lite förvirrat diffust med den. Då blir inte saken lättare.

Tack och lov i alla fall att vi i mitt arbetslag har ett gott samarbete när vi lyssnar på varandra och vill varandra väl. Men så fort man sticker näsan utanför avdelningen riskerar man att hamna i konflikt. Vare sig man vill eller inte, finns det alltid någon där som har något att säga.

Inte undra på att man ibland funderar på att starta eget.

lördag 7 januari 2012

Inga tomtar på loftet...

...och inga i soffan heller. Eller någon annan stans. Igår åkte allt ut i garaget och vardagsrummet är nu gnistrande vitt, med små detaljer i glas och svart. Blev väldigt nöjd över den lilla orkidén som stått i julgruppen, som överlevt mot alla odds, som fick en ny plats i en karaff.

Tänk att det kan vara så skönt att få lite ombyte. Och efter julen är jag ännu mer ivrig. Jag gillar att vårt vardagsrum ständigt skiftar efter årstiderna. Väggarna är en lugn kulör, så jag kan splasha på med så mycket färg jag vill. Och får för maken. Men han brukar inte ha så mycket invändningar numera.

Mest att alla kuddar, plädar, gardiner och ljus...måste ju få plats någonstans också. När de inte används.

onsdag 4 januari 2012

Evighetshöst

Är det bara jag eller har den hösten pågått typ ett halvår nu? Nu stormar det för vilken gång i ordningen och jag vågar knappt låta Grodan sticka ut näsan genom dörren av rädsla för att han ska få en takpanna eller liknande i huvudet. Vi är inne i januari och termometern visar fortfarande plusgrader. Plusgrader?!

Jag är väl ingen älskare av vintern egentligen, men detta är ju bara för tråkigt! Det är svårt att se nåt vackert med en tre månader lång november liksom.

Nä, nu vill jag faktiskt ha ett krispigt snötäcke med gnistrande träd och en blek vintersol i ögonen.

Åtminstone nån månad. För att bryta tristessen.

Någonstans att spendera en semestervecka















Denna stuga ska vi förhoppningsvis hyra i sommar. Lovely! Kan se hur lillskrutten går och pratar med korna och plaskar i havet. Vi kan cykla till Varberg och grilla på altanen. På kvällarna när lillen sover ska jag och maken sitta där i kvällsljuset och se ut över havet.

Bara ett halvår kvar...

tisdag 3 januari 2012

Bra grej

En bra grej med att vara sjuk innan jul är att när man kommer tillbaka så ligger det julklappar och väntar på en. Inte mindre än sex stycken från våra goa' föräldrar. Lilla minijulafton helt enkelt.

Inte helt fel.

måndag 2 januari 2012

Två veckor

Är tiden det tar för mina öron att vila upp sig tillräckligt för att jag ska orka lyssna på musik hemma.

Och idag är jag tillbaks på jobbet.

söndag 1 januari 2012

Förbereder

Nu tror jag att jag shoppat färdigt inför Grodans förskolestart. Som förskollärare kanske man har lite högre krav på sig själv. Samtidigt som man vet vad som fungerar och inte. Om man går på jobbet och irriterar sig över att föräldrar inte märker kläder eller inte köper ordentliga kläder etc. Då kan man knappast var lika illa själv.

Så nu har jag köpt en märkstämpel, namnnappar, halksockor, innetofflor och sovpåse. Samt det bästa som går att uppbringa i overall och skoväg. Han är rustad.

Eller är det jag?