Idag slutade jag jobbet precis lite innan Grodan skulle hämtas på förskolan, så jag mötte upp Maken och vi gick dit tillsammans.
Antal sekunder från att jag öppnat dörren till att jag identifierat mitt barns gallskrik bland många andra och därefter lokaliserat honom i knät på sin fröken: ungefär en halv.
Och det var inte nådigt för mammahjärtat.
Men han lugnade sig snart och blev sitt vanliga jag igen. Det vill säga; går, snurrar, småskuttar fram och utstöter små lyckliga ljud. Så alltför traumatiserad är han inte.
Det hade gått mycket bättre idag än de andra dagarna han blivit lämnad, ledsen visst, men låter sig tröstas och söker trygghet i någons famn. Så otroligt viktigt och så lugnande för mig. Nån mat hade han inte fått i sig, mer än lite gurka, men det var inte särskilt förvånande. Och även om han inte direkt deltar i aktiviteterna så är han med och följer med blicken allt som händer. Snart är han nog redo att lämna knät och leka han med.
Men å, den känslan...att hitta sitt barn alldeles förtvivlad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar