Och jag lämnar över stafettpinnen till Maken, som har äran att eskortera Grodan till förskolan under veckan som kommer.
Har kommit på att jag är nervös. Varje morgon förra veckan sprang jag på toaletten ungefär hur många gånger som helst. Ett klart tecken på nervositet hos mig.
Vad är jag så nervös över? Jag vet att det är en bra förskola med bra och trygga pedagoger. Men det verkar inte spela någon roll att jag vet det. För det här är min lille kille vi talar om, som ska ut i livet redan. Och även fast det är helt och hållet mitt val, så hörs ändå den där rösten som säger "är det inte lite för tidigt..?". Ett ständigt gnagande mammasamvete som vill spendera varje sekund tillsammans med honom tills han flyttar hemifrån. Men vem blir lycklig av det?
Jag oroar mig för att de inte ska se honom, förstå honom, bemöta honom...så som jag vill. Men man kan inte styra allt, allt kan inte vara på mitt sätt. Och det kan bli bra ändå. Fastän det blir på andras sätt.
Det är väl en del av moderskapet antar jag och en ständig övning. Släppa taget, lite grann i sänder...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar