Trots att Grodan nu kunnat gå i flera månader har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att det springer omkring en liten kille här hemma. Helt uppe i sina små projekt och undersökanden.
Minns när han var en liten liten bebis som man var tvungen att bära överallt. Vart man än skulle. Bära bebis på armen. Då längtade jag till att kunna gå iväg till nästa rum och att han skulle kunna gå efter mig.
Nu är vi där. Så konstigt. Fast tyvärr går han ju inte alltid efter.
Han går sin egen väg.
söndag 26 februari 2012
onsdag 22 februari 2012
Små saker stor lycka #3
Ni vet när man står vid chokladhylllan och känner sig lite modig.
Och slutligen plockar ut den där chokladen som smakar havssalt och pecannöt.
Och den är gudomligt god.
Då.
Och slutligen plockar ut den där chokladen som smakar havssalt och pecannöt.
Och den är gudomligt god.
Då.
tisdag 21 februari 2012
Trots alltså?
Tycker ändå att det är lite väl tidigt att Grodan börjar trotsa redan nu. Hade hoppat på uppskov åtminstone ett år till eller så. Men det tycker inte Grodan. Han tycker att vi ska göra som han vill, nu nu nu! Alltid. Och det är väldigt svårt att ens försöka resonera med ett ettåring.
Idag fick han ett mycket kännbart motstånd när vi var ute och promenerade, än hit än dit, på vår lilla gatstump. Plötsligt fick han för sig att vi skulle gå in i soprummet men det ville verkligen inte jag. Och när jag säger nej...när jag säger nej blir han så väldigt väldigt arg att han nästan hoppar och till slut slänger han sig med huvudet före rätt ner i gruset. Landar på näsan.
Han brukar göra så. Hemma. Men hemma på vårt vardagsrumsgolv finns inget grus. Eller, nästan ingen i alla fall. Så att skrapa upp näsan mitt i alla protester kom nog som en chock för honom.
Det var bara att bära hem, torka grus, torka blod och sen göra något annat. Nu ser han ut som han har varit i slagsmål med grannens katt...
Idag fick han ett mycket kännbart motstånd när vi var ute och promenerade, än hit än dit, på vår lilla gatstump. Plötsligt fick han för sig att vi skulle gå in i soprummet men det ville verkligen inte jag. Och när jag säger nej...när jag säger nej blir han så väldigt väldigt arg att han nästan hoppar och till slut slänger han sig med huvudet före rätt ner i gruset. Landar på näsan.
Han brukar göra så. Hemma. Men hemma på vårt vardagsrumsgolv finns inget grus. Eller, nästan ingen i alla fall. Så att skrapa upp näsan mitt i alla protester kom nog som en chock för honom.
Det var bara att bära hem, torka grus, torka blod och sen göra något annat. Nu ser han ut som han har varit i slagsmål med grannens katt...
Återgå till ordningen
Det slår aldrig fel. Varje gång jag lyckats komma igång med träningen så går det två veckor och sedan blir jag sjuk. Denna gången först förkyld och sen maginfluensa på det. Vad är det frågan om liksom? Visst, det är februari, så vad annat kan man vänta sig? Men detta händer jämt, oavsett vilken tid på året jag får för mig att komma i form. Det är som om min kropp bär på nåt slags motstånd "eh..vänta lite här nu...menar du att vi RÖR på oss? Liksom motionerar? Eh..alltså..vet inte om jag gått med på detta..."och aktivt motarbetar varje försök till hälsosamhet.
Men ikväll kör jag igång igen. Det är jag mot kroppen. Med kroppen. Hm. Först ett pass på cykeln och sen lite zumba. Heja mig!
Men ikväll kör jag igång igen. Det är jag mot kroppen. Med kroppen. Hm. Först ett pass på cykeln och sen lite zumba. Heja mig!
måndag 20 februari 2012
Andra sätt att älska
Att se andra människors kärlek till min son.
Det är kärlek.
Och gör mig varm i hela kroppen av lycka. Bättre än att själv få kärlek till och med.
Det är kärlek.
Och gör mig varm i hela kroppen av lycka. Bättre än att själv få kärlek till och med.
söndag 19 februari 2012
Min son
Det finns egentligen inga ord.
Att älska sitt barn påminner inte om någon annan kärlek.
Det är en allomfattande kärlek som aldrig är bitter. Det är oändlig stolthet och ömhet.
Att vilja ge allt och visa allt. Skydda mot allt.
Och alltid alltid vara nära.
Känslan i min egen kropp när hans kropp fattats lite för många timmar. Känslan när jag äntligen får sluta honom i min famn.
Att älska sitt barn påminner inte om någon annan kärlek.
Det är en allomfattande kärlek som aldrig är bitter. Det är oändlig stolthet och ömhet.
Att vilja ge allt och visa allt. Skydda mot allt.
Och alltid alltid vara nära.
Känslan i min egen kropp när hans kropp fattats lite för många timmar. Känslan när jag äntligen får sluta honom i min famn.
lördag 18 februari 2012
Min femte kärlek
Min man.
Min bästa vän.
Mitt allt.
Den som förstår. Den som alltid tröstar. Den som vill lösa alla mina problem och göra allt för mig. Den som får mig att skratta. Den som delar min vardag.
Den som friade till mig.
Som gav mig mitt barn.
Den kärleken.
Min bästa vän.
Mitt allt.
Den som förstår. Den som alltid tröstar. Den som vill lösa alla mina problem och göra allt för mig. Den som får mig att skratta. Den som delar min vardag.
Den som friade till mig.
Som gav mig mitt barn.
Den kärleken.
fredag 17 februari 2012
Min fjärde kärlek
Han var svår.
Djup.
Djupare än jag klarade av.
Vi bodde långt ifrån varandra.
Men älskade varandra så gott vi förmådde.
Och det var ganska mycket.
Men inte tillräckligt.
Mitt ljus räckte inte till i hans mörker.
Men vi hörs fortfarande till jul och födelsedagar.
Djup.
Djupare än jag klarade av.
Vi bodde långt ifrån varandra.
Men älskade varandra så gott vi förmådde.
Och det var ganska mycket.
Men inte tillräckligt.
Mitt ljus räckte inte till i hans mörker.
Men vi hörs fortfarande till jul och födelsedagar.
torsdag 16 februari 2012
Min tredje kärlek
Jag var femton.
Plötsligt dök han upp i mina drömmar.
Jag hade inte ens vetat att han fanns innan.
Men sen kunde jag inte sluta tänka på honom. Någonsin.
När våra blickar möttes sa det BOM i mitt huvud. Helt jävla galet magiskt.
Efter lång tid, nästan två år, skrev jag till honom.
Och sen var det vi. I sju bitterljuva månader.
Jag älskar honom fortfarande. Eller, sjuttonåringen i mig gör det.
Resten av mig har gått vidare. Och snokar upp honom ibland på fb.
Plötsligt dök han upp i mina drömmar.
Jag hade inte ens vetat att han fanns innan.
Men sen kunde jag inte sluta tänka på honom. Någonsin.
När våra blickar möttes sa det BOM i mitt huvud. Helt jävla galet magiskt.
Efter lång tid, nästan två år, skrev jag till honom.
Och sen var det vi. I sju bitterljuva månader.
Jag älskar honom fortfarande. Eller, sjuttonåringen i mig gör det.
Resten av mig har gått vidare. Och snokar upp honom ibland på fb.
onsdag 15 februari 2012
Min andra kärlek
Jag var tolv.
Hans ögon mörkt bruna.
Våra blickar möttes och elektricitet uppstod.
Jag föll direkt och älskade på avstånd...i flera år.
Tills jag själv fick nog och dödade kärleken.
Men fortfarande om vi ses, finns något där, något vi aldrig kommer att utforska, men är väldigt medvetna om.
Hans ögon mörkt bruna.
Våra blickar möttes och elektricitet uppstod.
Jag föll direkt och älskade på avstånd...i flera år.
Tills jag själv fick nog och dödade kärleken.
Men fortfarande om vi ses, finns något där, något vi aldrig kommer att utforska, men är väldigt medvetna om.
tisdag 14 februari 2012
Min första kärlek
Jag var fyra år.
Han var Skalman. Jag var Bamse.
Alla trodde jag var kär i Lille Skutt.
Men det var ju Skalman som fick mitt hjärta att slå fortare.
Så fort att när mamma frågade om honom var jag tvungen att gömma mig i badrummet tills rodnaden gått över.
Sen flyttade han.
Undrar ibland vad som blev av honom.
Facebook fanns ju liksom inte då...
Han var Skalman. Jag var Bamse.
Alla trodde jag var kär i Lille Skutt.
Men det var ju Skalman som fick mitt hjärta att slå fortare.
Så fort att när mamma frågade om honom var jag tvungen att gömma mig i badrummet tills rodnaden gått över.
Sen flyttade han.
Undrar ibland vad som blev av honom.
Facebook fanns ju liksom inte då...
torsdag 9 februari 2012
Små saker stor lycka #2
Står vid busshållplatsen med ansiktet mot solen.
Och fast termometern visar närmare tio minus kommer ändå en smygande vårkänsla.
Och fast termometern visar närmare tio minus kommer ändå en smygande vårkänsla.
tisdag 7 februari 2012
Små saker stor lycka #1
Det är mitt i natten. Helt mörkt i rummet sånär som på den blå nattlampan. Jag sitter i fåtöljen med Grodan i min famn. Skulle hundra gånger hellre ligga i min säng och sova än att sitta här. Har precis lyckats få honom att somna om igen när han plötsligt bryter ut i världens gulligaste skrattattack. I sömnen.
Det gjorde min natt.
Det gjorde min natt.
torsdag 2 februari 2012
Säga hejdå
En morgon får man plötsligt veta, att det senaste hejdåt också var det sista.
Och även om man vetat och väntat i många år att det skulle bli så, så är sorgen som träffar en så ofantligt tung.
Min lilla farmor, som alltid funnit där, finns inte mer. Sakta, mycket sakta, har hon tynat bort, tills hon tillslut inte fanns alls. Bit för bit har jag tvingats ta farväl av henne. Nu behöver jag inte göra det mer. Hon behöver inte plågas längre i ett liv hon egentligen slutat leva för länge sedan.
Mitt i sorgen och saknaden kan jag ändå vara glad. För hon ville inte mer. Och nu får hon sova. Det är fint så.
Tänker på de fina minnena från min barndom. Allt hon gjorde för oss. Så mycket kärlek hon slösade, på sitt vis. Hur hon tog hand om mig när jag var sjuk. Och alltid kom med nybakta kanelbullar. Och vi gick på promenader och plockade ekollon när jag var riktigt liten. Jag minns allt detta och är lycklig för att jag fick ha en sån fin farmor.
Och även om man vetat och väntat i många år att det skulle bli så, så är sorgen som träffar en så ofantligt tung.
Min lilla farmor, som alltid funnit där, finns inte mer. Sakta, mycket sakta, har hon tynat bort, tills hon tillslut inte fanns alls. Bit för bit har jag tvingats ta farväl av henne. Nu behöver jag inte göra det mer. Hon behöver inte plågas längre i ett liv hon egentligen slutat leva för länge sedan.
Mitt i sorgen och saknaden kan jag ändå vara glad. För hon ville inte mer. Och nu får hon sova. Det är fint så.
Tänker på de fina minnena från min barndom. Allt hon gjorde för oss. Så mycket kärlek hon slösade, på sitt vis. Hur hon tog hand om mig när jag var sjuk. Och alltid kom med nybakta kanelbullar. Och vi gick på promenader och plockade ekollon när jag var riktigt liten. Jag minns allt detta och är lycklig för att jag fick ha en sån fin farmor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)