En morgon får man plötsligt veta, att det senaste hejdåt också var det sista.
Och även om man vetat och väntat i många år att det skulle bli så, så är sorgen som träffar en så ofantligt tung.
Min lilla farmor, som alltid funnit där, finns inte mer. Sakta, mycket sakta, har hon tynat bort, tills hon tillslut inte fanns alls. Bit för bit har jag tvingats ta farväl av henne. Nu behöver jag inte göra det mer. Hon behöver inte plågas längre i ett liv hon egentligen slutat leva för länge sedan.
Mitt i sorgen och saknaden kan jag ändå vara glad. För hon ville inte mer. Och nu får hon sova. Det är fint så.
Tänker på de fina minnena från min barndom. Allt hon gjorde för oss. Så mycket kärlek hon slösade, på sitt vis. Hur hon tog hand om mig när jag var sjuk. Och alltid kom med nybakta kanelbullar. Och vi gick på promenader och plockade ekollon när jag var riktigt liten. Jag minns allt detta och är lycklig för att jag fick ha en sån fin farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar