Det går

Det går. Det är inte lätt, men det går. Första veckan var tårar varje morgon. Från mina ögon. Sedan har jag sakta vant mig vid den nya ordningen.

Längtar dock till våren, då liten börjat förskolan och jag ska jobba deltid. Känner att vi har så lite tid tillsammans. Bara några få timmar bara, sen är det sovdags för såna små killar. Jag vill ha mer tid med mitt barn. Vill hinna leka och mysa och inte vara trött efter heltidsjobbardag.

Som nu. Man kommer hem helt slut. Ont i hela kroppen. Öronen trötta på alla sorters ljud. Psyket trött på att stressa. Hjärtklappning. Sömnsvårigheter. Så vill jag inte ha det.

Man får helt klart andra prioriteringar när man får barn. Förut skulle jag ha tänkt på den redan lilla lönen som blir ännu mindre och den redan lilla framtida pensionen som blir ännu mindre den med. Men det är nu jag lever. Och jag vill leva ett liv där jag orkar med mina barn. Då får det bli mindre pengar. Det får gå.

Hur gör man?

Hur rättfärdigar man för sitt ömma mammahjärta att man är på jobbet och tröstar andras ungar, istället för hemma och tröstar sin egen?

Mitt förnuft säger att det är bra för hela familjen att min man tagit över föräldraledigheten.

Men hjärtat säger något helt annat.

Älskade barn

Du slår upp ögonen på morgonen och är genast på strålande humör. Ögonblickligen glömmer jag nattens vedermödor att få dig att somna om klockan tre. Och klockan fyra. Att möta ditt leende varje gång jag vaknar är ren lycka. På en gång vill du upp och leka och utforska världen och din egen kropp.

Din egen kropp som du börjar få väldigt bra koll på. Du kryper fort runt i rummet. Sätter dig upp och undersöker en leksak. Kryper vidare mot soffbordet och ställer dig upp där. Går längs kanten. Böjer på benen och sätter dig på huk för att hämta en bok på golvet och ställer dig sedan upp igen. Jag sitter bredvid, helt fascinerad av allt du klarar av.

Du är inte så gosig, vill inte vara still långa stunder. Har inte tid. Men ibland händer det att du vill sitta i famnen en stund och bara vara. Att läsa böcker älskar du. Vi kan läsa sju på raken, två gånger om, innan du tröttnar. Pussas kan du inte, men du försöker genom att suga in hela min kind i din mun. Nu när du fått tänder passar du på att gnaga lite också. Det gör inget att hela mitt ansikte blir slemmigt av ditt dreggel. För det är ditt sätt att gosa.

Du har humor och gillar när man skojar med dig. Till exempel ger nappen till din boll. Eller låter nallen prata och prutta dig på halsen. Då skrattar du förtjust och möter min blick med din intelligenta närvarande blick.

Nuförtiden hinner jag knappt ta fram kameran innan du är där med ett stort leende. Och försöker ta kameran. Om mamma har den så mycket så måste det ju vara en bra grej, verkar du resonera.

Mat gillar du. I alla fall burkmat. Mammas hemlagade puré ratar du, men löv från altanen går bra. Bäst gillar du banangröt, lasagne och majs.

Vagnen vill du bara åka i om du ska sova. Annars är det tråkigt och du skriker tills du får komma upp. Snart går du och då blir det nog roligare att gå på promenad. I höst ska vi utforska marken tillsammans.

På kvällen somnar du vid mitt bröst. Helt utmattad. Jag iakttar dig med tårar i ögonen och en varm känsla i bröstet. Älskar dig mest av allt.

Han kom ju till sist...

...vår lilla groda. Och snabbt gick det när det väl var dags. På mindre än fem timmar var han ute.

Nu fyller han våra dagar med så mycket kärlek att ingen tid blir över till att blogga.

Att bli förälder = helt fantastiskt

Tionde månaden...

....and it's not funny anymore!

Det närmar sig

Har kommit en bra bit in i tredje trimestern nu. Bara sju futtiga veckor kvar tills vår efterlängtade skatt beräknas titta ut. Känns ganska ofattbart, samtidigt som man längtar halvt ihjäl sig. Vill ha den där ungen liggandes på mitt bröst. Nu. Eller...kanske inte..är inte riktigt redo att gå igenom det där jobbiga än. Själva utkommandet. Så att säga....

Fast det kanske man aldrig är. Tricket är kanske bara att bli tillräckligt trött på den där stora magen så att man föder i ren ilska. Och jag börjar komma nära nu.

Nu börjar vi ha det mesta i ordning för ankomsten i alla fall. Vagn inhandlad liksom bärsjal och en massa kläder och andra nödvändiga (?) prylar. Nu får jag inte köpa mer för maken säger att folk kommer vilja ge oss saker också. Vågar man lita på att de ger oss rätt saker är väl frågan...? Vagga har vi och barnrummet är målat i vitt. Ska göra en väggmålning i helgen har jag tänkt. Ägnar kvällarna åt att läsa böcker om förlossning och småbarnsutveckling.

Annars då? Jorå, förutom foglossning, halsbränna, järnbrist, minipytteliten blåsa och en mage som är allmänt i vägen så är det här med graviditeten toppen. Men jag saknar andra trimestern då jag mådde hur bra som helst och bara precis började ana sparkarna därinne. De har vuxit sig mer än önskvärt tydliga nu, kan jag meddela. Speciellt klockan tre på natten.

Nä, det är allt tur att man får en sån väldans fin belöning när allt det här är över. Och att man glömmer så fort.

Annars hade vi varit betydligt färre på denna jord.

Semester på Österlen

Ultraljudet

Utan tvekan något av det häftigaste jag varit med om. Och det var just mitt första ord när vi såg vår fina Bebis på skärmen. Medan maken utbrast "läskigt!".

Det var så fint så jag var tvungen att gråta en skvätt av lycka. Där var den ju liksom! En hel pytteliten människa med viftande armar och benen i kors. Och bäst av allt, ett tickande hjärta. Vår bebis!

Barnmorskan gjorde en scanning och visade oss att alla fyra "rum" i hjärtat såg bra ut, hjärna och ryggrad likaså. Kort sagt, allt såg ut precis som det skulle. Underbart. Och så fantastiskt att man kan se detta som pågår inne i mig...

Gick därifrån med ett stort leende på läpparna och tre fina bilder med i handväskan. Och grät lite fler lyckotårar i bilen på väg hem.

Också har Bebis börjat ge sig tillkänna på ett annat sätt också. Det buffar och knuffar därinne när liten vänder sig. Mysigt...

Graviditetsfiende nummer ett: min näsa

Jepp. Jag har blivit en blodhund. Bara att konstatera.

Alla lukter förstärks till det dubbla i min arma näsa. Och det finns en lukt som upphöjs i tio. Andedräkter. Fy sjutton. Man är väl inte speciellt förtjust i den i vanliga fall, men alltså, det är mitt största handikapp just nu (förutom tiofaldigandet av toalettbesöken). Att gå på bussen på morgonen är en pina som får mig att vilja stiga av redan på nästa hållplats. Pussa maken utan att först tvångsmata honom med tuggummi är knappast att tänka på. Och så barnens "fräscha" mjölkandedräkt när man kommer till jobbet på det. Lovely.

När går detta över?

Femte månaden

När jag tänker på att jag är i femte månaden, även om det bara är precis i början, så känns det helt absurt! De första månaderna har liksom försvunnit i ett töcken av illamående, trötthet och oro, men nu börjar det äntligen kännas bättre. Har klarat hela veckan utan postafen.

Bara fem dagar kvar tills vi får kika på Bebis och då kanske jag på allvar kan fatta att jag verkligen är gravid. Känns så mysko nu när vi börjat berätta för folk och de blir så glada för vår skull. På ett sätt känns det mer verkligt, fast samtidigt har jag själv så himla svårt att glädja mig åt något som än så länge bara känns som en teori. En mycket kännbar teori, men ändå.

Om allt ser bra ut på torsdag ska jag börja handla gravidkläder för att fira och kanske kika lite på barnvagnar. Njuta lite i efterhand av det som jag kanske missat att njuta av dessa illamåendemånader. Ska berätta för kollegorna på jobbet också, som samtliga såklart kommer säga "jag visste det!". Det sa iaf mina chefer när jag berättade för dem. Har väl antagligen gått runt som en annan zombie hela våren *skratt* Helt otroligt att jag klarat av att jobba när man tänker på det.

Längtar efter att magen ska börja synas. Känner mig liksom lite bredare längs hela "framsidan", jag är tjockare precis under brösten än där Bebis faktiskt är och jag vill ju ha den där lilla kulan att klappa på...väntan, väntan...