Evighetshöst

Är det bara jag eller har den hösten pågått typ ett halvår nu? Nu stormar det för vilken gång i ordningen och jag vågar knappt låta Grodan sticka ut näsan genom dörren av rädsla för att han ska få en takpanna eller liknande i huvudet. Vi är inne i januari och termometern visar fortfarande plusgrader. Plusgrader?!

Jag är väl ingen älskare av vintern egentligen, men detta är ju bara för tråkigt! Det är svårt att se nåt vackert med en tre månader lång november liksom.

Nä, nu vill jag faktiskt ha ett krispigt snötäcke med gnistrande träd och en blek vintersol i ögonen.

Åtminstone nån månad. För att bryta tristessen.

Någonstans att spendera en semestervecka

Denna stuga ska vi förhoppningsvis hyra i sommar. Lovely! Kan se hur lillskrutten går och pratar med korna och plaskar i havet. Vi kan cykla till Varberg och grilla på altanen. På kvällarna när lillen sover ska jag och maken sitta där i kvällsljuset och se ut över havet.

Bara ett halvår kvar...

Bra grej

En bra grej med att vara sjuk innan jul är att när man kommer tillbaka så ligger det julklappar och väntar på en. Inte mindre än sex stycken från våra goa' föräldrar. Lilla minijulafton helt enkelt.

Inte helt fel.

Två veckor

Är tiden det tar för mina öron att vila upp sig tillräckligt för att jag ska orka lyssna på musik hemma.

Och idag är jag tillbaks på jobbet.

Förbereder

Nu tror jag att jag shoppat färdigt inför Grodans förskolestart. Som förskollärare kanske man har lite högre krav på sig själv. Samtidigt som man vet vad som fungerar och inte. Om man går på jobbet och irriterar sig över att föräldrar inte märker kläder eller inte köper ordentliga kläder etc. Då kan man knappast var lika illa själv.

Så nu har jag köpt en märkstämpel, namnnappar, halksockor, innetofflor och sovpåse. Samt det bästa som går att uppbringa i overall och skoväg. Han är rustad.

Eller är det jag?

Året

Vilket år. Så totalt annorlunda mot alla andra år. Tänk att ha fått lära känna denna lilla killen som har så bråttom genom livet. Jag känner förmodligen honom bättre än jag känner någon annan och ändå är det så mycket med honom som jag inte känner. Hur många gånger har man inte undrat vad som pågår i det lilla huvudet? Tankar vi aldrig kommer att få veta.

Året har gått långsamt. Året har gått snabbt. Ni vet hur konstigt förvrängd tiden kan kännas. Tiden som mammaledig kändes långsam, men i efterhand gick den alltför fort. Hösten jag tillbringat på jobbet kändes som den sprang förbi, men när jag ser tillbaka på den känns den lång och tung.

I början av året var jag helt inne i bebisbubblan. Det var mata-byta blöja-söva (för min kille hör inte till dem som somnar av sig själv, hur mycket ögonen än går i kors)-gosa-byta blöja-leka-mata-byta blöja. Ungefär så. Sen började han utvecklas med stormsteg och det var enormt spännande att få följa med på vägen. Är pedagog ända in i hjärtat upptäckte jag. Kunde liksom inte låta bli att ge honom utmaningar, lite över hans nivå. Tänker Vygotskij utan att det ens är med flit. Och kunde naturligtvis inte låta bli att dokumentera ungen. Han kan mycket väl vara en av de mest väldokumenterade ettåringarna.

Tillbaks på jobbet gick jag en jobbig höst till mötes. För stor barngrupp. För spretig barngrupp. För lite tid. För små lokaler. Men vi har kämpat oss igenom det och ser på vårterminen med entusiasm. Det börjar kännas roligt att jobba igen. Egentligen älskar jag ju mitt jobb, men olika omständigheter kan ju lätt göra att kärleken svalnar ett tag.

Nästa år ska bli ett ännu bättre år, har jag bestämt. Det är året då jag ska ha tid för allt jag vill ha tid för. Det blir jobbtid, barntid, egentid och maketid. Städtid? Äh...

Nyårsmeny

I år ser det ut som det bara blir jag och maken. Ja, och sonen förstås. Men eftersom han mest rynkar på näsan med stor skepsis åt allt vi kallar vuxenmat, så räknar jag inte riktigt in honom i detta.

Efter en ganska snabb sökning på tasteline kom jag fram till att vi börjar med Räkcoctail med mango och lime, till varmrätt blir det vitlöksgratinerad oxfilé och sen avslutar vi med chokladfondant...mmm...mina smaklökar vill att det ska vara lördag redan nu!

Om vi orkar nånting mer efter denna trerätters så blir det sweetchilli-chips. Min senaste favvo.

Sen återstår att se om vi ens orkar hålla oss vakna till tolvslaget. Som trötta småbarnsföräldrar är väl risken ganska stor att man får ta en powernap i alla fall... Ska också bli spännande att se om lillskrutten inte lyckas vakna när fyrverkerierna tar fart. Förra nyår var han bara några veckor gammal och faktiskt vaken på tolvslaget, men det berodde mer på att han inte fattat skillnaden på natt och dag ännu.

Semester

Hade inte tänkt ta ut semester i mellandagarna egentligen. Men så blev det så lite barn på jobbet och så många sparade semesterdagar så jag slog till. Och det är jag glad för. Vi går mest bara här hemma och skrotar, men det är så skönt! Sitter på golvet med Grodan och liksom bara är. Världens bästa övning i mindfulness.

Efter nyår ska jag jobba halvtid några månader eftersom lillkillen ska börja förskolan. Så det kommer bli det bästa av två världar. Jag får vara på jobbet och utvecklas samtidigt som han är i huset tre minuter bort och utvecklas. Sen kan vi gå hem och vara tillsammans så länge att jag inte får dåligt samvete över att jag behöver träna också.

För nu måste det hända nåt med det här med vikten alltså. Gränsen för vad jag kan kalla ok har hela tiden flyttats uppåt, men nu får det banne mig vara nog. Denna våren blir det inga ursäkter och det handlar inte om beach 2012 utan bara om att må bra och orka och trivas med sig själv.

Älskar

Älskar att det tar dig trettio minuter att äta en macka.
Och trettio sekunder att klättra upp i soffan (eller snarare tre).
Älskar att du tar egna initiativ till lek och lärande.
Älskar att du nu kan gosa.
Och vill det.
Älskar allt som är du.
Min son.

Det går

Det går. Det är inte lätt, men det går. Första veckan var tårar varje morgon. Från mina ögon. Sedan har jag sakta vant mig vid den nya ordningen.

Längtar dock till våren, då liten börjat förskolan och jag ska jobba deltid. Känner att vi har så lite tid tillsammans. Bara några få timmar bara, sen är det sovdags för såna små killar. Jag vill ha mer tid med mitt barn. Vill hinna leka och mysa och inte vara trött efter heltidsjobbardag.

Som nu. Man kommer hem helt slut. Ont i hela kroppen. Öronen trötta på alla sorters ljud. Psyket trött på att stressa. Hjärtklappning. Sömnsvårigheter. Så vill jag inte ha det.

Man får helt klart andra prioriteringar när man får barn. Förut skulle jag ha tänkt på den redan lilla lönen som blir ännu mindre och den redan lilla framtida pensionen som blir ännu mindre den med. Men det är nu jag lever. Och jag vill leva ett liv där jag orkar med mina barn. Då får det bli mindre pengar. Det får gå.