Det närmar sig

Har kommit en bra bit in i tredje trimestern nu. Bara sju futtiga veckor kvar tills vår efterlängtade skatt beräknas titta ut. Känns ganska ofattbart, samtidigt som man längtar halvt ihjäl sig. Vill ha den där ungen liggandes på mitt bröst. Nu. Eller...kanske inte..är inte riktigt redo att gå igenom det där jobbiga än. Själva utkommandet. Så att säga....

Fast det kanske man aldrig är. Tricket är kanske bara att bli tillräckligt trött på den där stora magen så att man föder i ren ilska. Och jag börjar komma nära nu.

Nu börjar vi ha det mesta i ordning för ankomsten i alla fall. Vagn inhandlad liksom bärsjal och en massa kläder och andra nödvändiga (?) prylar. Nu får jag inte köpa mer för maken säger att folk kommer vilja ge oss saker också. Vågar man lita på att de ger oss rätt saker är väl frågan...? Vagga har vi och barnrummet är målat i vitt. Ska göra en väggmålning i helgen har jag tänkt. Ägnar kvällarna åt att läsa böcker om förlossning och småbarnsutveckling.

Annars då? Jorå, förutom foglossning, halsbränna, järnbrist, minipytteliten blåsa och en mage som är allmänt i vägen så är det här med graviditeten toppen. Men jag saknar andra trimestern då jag mådde hur bra som helst och bara precis började ana sparkarna därinne. De har vuxit sig mer än önskvärt tydliga nu, kan jag meddela. Speciellt klockan tre på natten.

Nä, det är allt tur att man får en sån väldans fin belöning när allt det här är över. Och att man glömmer så fort.

Annars hade vi varit betydligt färre på denna jord.

Semester på Österlen

Ultraljudet

Utan tvekan något av det häftigaste jag varit med om. Och det var just mitt första ord när vi såg vår fina Bebis på skärmen. Medan maken utbrast "läskigt!".

Det var så fint så jag var tvungen att gråta en skvätt av lycka. Där var den ju liksom! En hel pytteliten människa med viftande armar och benen i kors. Och bäst av allt, ett tickande hjärta. Vår bebis!

Barnmorskan gjorde en scanning och visade oss att alla fyra "rum" i hjärtat såg bra ut, hjärna och ryggrad likaså. Kort sagt, allt såg ut precis som det skulle. Underbart. Och så fantastiskt att man kan se detta som pågår inne i mig...

Gick därifrån med ett stort leende på läpparna och tre fina bilder med i handväskan. Och grät lite fler lyckotårar i bilen på väg hem.

Också har Bebis börjat ge sig tillkänna på ett annat sätt också. Det buffar och knuffar därinne när liten vänder sig. Mysigt...

Graviditetsfiende nummer ett: min näsa

Jepp. Jag har blivit en blodhund. Bara att konstatera.

Alla lukter förstärks till det dubbla i min arma näsa. Och det finns en lukt som upphöjs i tio. Andedräkter. Fy sjutton. Man är väl inte speciellt förtjust i den i vanliga fall, men alltså, det är mitt största handikapp just nu (förutom tiofaldigandet av toalettbesöken). Att gå på bussen på morgonen är en pina som får mig att vilja stiga av redan på nästa hållplats. Pussa maken utan att först tvångsmata honom med tuggummi är knappast att tänka på. Och så barnens "fräscha" mjölkandedräkt när man kommer till jobbet på det. Lovely.

När går detta över?

Femte månaden

När jag tänker på att jag är i femte månaden, även om det bara är precis i början, så känns det helt absurt! De första månaderna har liksom försvunnit i ett töcken av illamående, trötthet och oro, men nu börjar det äntligen kännas bättre. Har klarat hela veckan utan postafen.

Bara fem dagar kvar tills vi får kika på Bebis och då kanske jag på allvar kan fatta att jag verkligen är gravid. Känns så mysko nu när vi börjat berätta för folk och de blir så glada för vår skull. På ett sätt känns det mer verkligt, fast samtidigt har jag själv så himla svårt att glädja mig åt något som än så länge bara känns som en teori. En mycket kännbar teori, men ändå.

Om allt ser bra ut på torsdag ska jag börja handla gravidkläder för att fira och kanske kika lite på barnvagnar. Njuta lite i efterhand av det som jag kanske missat att njuta av dessa illamåendemånader. Ska berätta för kollegorna på jobbet också, som samtliga såklart kommer säga "jag visste det!". Det sa iaf mina chefer när jag berättade för dem. Har väl antagligen gått runt som en annan zombie hela våren *skratt* Helt otroligt att jag klarat av att jobba när man tänker på det.

Längtar efter att magen ska börja synas. Känner mig liksom lite bredare längs hela "framsidan", jag är tjockare precis under brösten än där Bebis faktiskt är och jag vill ju ha den där lilla kulan att klappa på...väntan, väntan...

Inte helt genomtänkt

Alltså det här med att urinblåsan och livmodern är närmaste grannar med varandra.

Det är inte helt genomtänkt.

Det är det inte.

Här igen

Inser att det var ett bra tag sedan jag skrev här sist. Våren har varit full av orkelöshet och illamående. Och är till viss del fortfarande, även om jag känner att det kanske lättar snart. Är beroende av postafen för att alls kunna ta mig till jobbet, vilket inte heller gör under för orken.

Ett litet knytte har flyttat in och ställt till en välkommen oreda i mitt liv. Nu är det fyra veckor kvar till ultrajudet och jag förstår verkligen varför det kallas "att vänta barn". För det är en lång lång väntan alltihop.

Men snart får vi se den lill* och förhoppningsvis ser ju allt bra ut.

Kan inte hjälpa att jag obsessar över missed abortion. Det är ju bra dumt alltså...

Hurra för mig...

*leker Ior när jag firar min namnsdag*

Ganska onödigt påfund egentligen...

Och orättvist.

Sötaste

Lillgamla killen är klar på toaletten och konstaterar:

"Jag är så onödig!"

Alternativ hejaramsa

Kollegan ba' "Heja NN frisk och mör, det är det som susen gör!"

Det är alltid kul med felhörningar. Som en som trodde att man rökte som en borstspindel. Jag vet inte vad det är, men det låter otäckt...