Shopaholic

Jag är nog lite av en sådan. Fast, inte på det där jättedyra, hela månadslönen går åt sättet. Utan lite mera lagom. Förut köpte jag jättemycket inredningsprylar, men jag känner mig ganska mätt på det just nu. Sen var det såklart bebisgrejor och kläder. Nu är jag inne på att uppdatera min egen garderob. Känns nödvändigt då min kropp inte riktigt är densamma som innan graviditeten och jag trivs inte längre i samma kläder.

Grejen är att jag tröstshoppar. Och när jag väl börjat klicka så kan jag inte riktigt sluta. Så då måste jag ibland ta en vit månad. Från shopping. Och det går bra om jag bara är bestämd. Men så faller det sig så att kanske nån hudvårdsprodukt är slut och klick klick...så är jag där igen! För om jag ändå ska köpa det där så kan jag ju bara köpa hem den där också...slurp säger det så har pengarna runnit iväg.

Min man är nog lite oroad av detta, att jag inte riktigt tänker ekonomiskt. Han vill helst spara och amortera på huset. Bara. Men jag kan inte leva så. I väldigt många år levde jag väldigt sparsamt eftersom jag var student/arbetslös och inte hade råd med nånting annat än mat och hyra i princip. Så när jag väl börjat jobba och få in pengar vill jag gärna unna mig lite. Ja, jag vill faktiskt vara shopaholic. Shopaholic light.

Tiden

Tiden flyger fram. Redan mars! Vår! Även om det kom ett snöigt bakslag här i veckan. Nu är det definitivt vår. För jag har gjort grönt i vardagsrummet. Säkraste vårtecknet. Basta.

Det har varit en helt galen vecka, jag har gått upp i tid, maken blev magsjuk, låset i ytterdörren slutade fungera och så hade vi kvällsmöte på jobbet. Lägg till en förlamande trötthet pga Groda som sover väldigt oroligt och där har ni min vecka!

Men jag tror att det blir bra att jobba lite mer. Märker skillnad redan nu, missar inte lika mycket av vad som händer. Den fria leken. Som är så viktig. Äntligen flyter den på, det låter mycket när tjugotalet ungar leker i samma rum, men det går fantastiskt bra! Det är så enormt kul att se utvecklingen sedan i höstas, när vi nästan gick under i alla bråk och konflikter. Allt vårt hårda arbete har gett resultat.

Och Grodan, han sover ju ändå de där två timmarna som jag lagt till på mitt schema, så han märker just inte så mycket av det hela. Glad, utsövd och mätt hämtar jag honom efter mellanmålet. Underbart!

Små saker stor lycka #4

När man hör fåglarnas kvitter fast det fortfarande är mörkt ute.

Då vet man att ljuset inte kan vara långt borta.

Vanesak

Trots att Grodan nu kunnat gå i flera månader har jag liksom fortfarande inte vant mig vid att det springer omkring en liten kille här hemma. Helt uppe i sina små projekt och undersökanden.

Minns när han var en liten liten bebis som man var tvungen att bära överallt. Vart man än skulle. Bära bebis på armen. Då längtade jag till att kunna gå iväg till nästa rum och att han skulle kunna gå efter mig.

Nu är vi där. Så konstigt. Fast tyvärr går han ju inte alltid efter.

Han går sin egen väg.

Små saker stor lycka #3

Ni vet när man står vid chokladhylllan och känner sig lite modig.

Och slutligen plockar ut den där chokladen som smakar havssalt och pecannöt.

Och den är gudomligt god.

Då.

Trots alltså?

Tycker ändå att det är lite väl tidigt att Grodan börjar trotsa redan nu. Hade hoppat på uppskov åtminstone ett år till eller så. Men det tycker inte Grodan. Han tycker att vi ska göra som han vill, nu nu nu! Alltid. Och det är väldigt svårt att ens försöka resonera med ett ettåring.

Idag fick han ett mycket kännbart motstånd när vi var ute och promenerade, än hit än dit, på vår lilla gatstump. Plötsligt fick han för sig att vi skulle gå in i soprummet men det ville verkligen inte jag. Och när jag säger nej...när jag säger nej blir han så väldigt väldigt arg att han nästan hoppar och till slut slänger han sig med huvudet före rätt ner i gruset. Landar på näsan.

Han brukar göra så. Hemma. Men hemma på vårt vardagsrumsgolv finns inget grus. Eller, nästan ingen i alla fall. Så att skrapa upp näsan mitt i alla protester kom nog som en chock för honom.

Det var bara att bära hem, torka grus, torka blod och sen göra något annat. Nu ser han ut som han har varit i slagsmål med grannens katt...

Återgå till ordningen

Det slår aldrig fel. Varje gång jag lyckats komma igång med träningen så går det två veckor och sedan blir jag sjuk. Denna gången först förkyld och sen maginfluensa på det. Vad är det frågan om liksom? Visst, det är februari, så vad annat kan man vänta sig? Men detta händer jämt, oavsett vilken tid på året jag får för mig att komma i form. Det är som om min kropp bär på nåt slags motstånd "eh..vänta lite här nu...menar du att vi RÖR på oss? Liksom motionerar? Eh..alltså..vet inte om jag gått med på detta..."och aktivt motarbetar varje försök till hälsosamhet.

Men ikväll kör jag igång igen. Det är jag mot kroppen. Med kroppen. Hm. Först ett pass på cykeln och sen lite zumba. Heja mig!

Andra sätt att älska

Att se andra människors kärlek till min son.

Det är kärlek.

Och gör mig varm i hela kroppen av lycka. Bättre än att själv få kärlek till och med.

Min son

Det finns egentligen inga ord.

Att älska sitt barn påminner inte om någon annan kärlek.

Det är en allomfattande kärlek som aldrig är bitter. Det är oändlig stolthet och ömhet.
Att vilja ge allt och visa allt. Skydda mot allt.

Och alltid alltid vara nära.

Känslan i min egen kropp när hans kropp fattats lite för många timmar. Känslan när jag äntligen får sluta honom i min famn.

Min femte kärlek

Min man.

Min bästa vän.

Mitt allt.

Den som förstår. Den som alltid tröstar. Den som vill lösa alla mina problem och göra allt för mig. Den som får mig att skratta. Den som delar min vardag.

Den som friade till mig.

Som gav mig mitt barn.

Den kärleken.