Hur all denna vilja kan rymmas i hans späda lilla kropp kan man ju fundera över. Just nu är allt tvärtom. Och slänga sig på golvet i vredesmod. Och busa med ett okynningt leende. Och skratta åt sin stackars mamma som med gråten i halsen vill hindra från att göra sig illa.
Emellanåt, mys och pussar och gos. Men mestadels, lilla herr tvärtemot.
Så underligt att jag inte brukar ha några som helst problem att hantera tvååringar på jobbet. Jag kan till och med tycka att det är roligt och utmanande. Men min egen..ge mig styrka! Visst bubblar skrattet i en ibland när man ser det där okynniga, så urtypiska, beteendet. Men dagar som denna, med värk och kroppen och ont i halsen, då vill jag bara lämna över honom till nån annan.
Förslagsvis min man. Och det är vad jag gjort nu.
Det är nog oftast lättare att hantera just sånt där när man är på jobbet! Där är det ju trots allt det man är där för göra..
SvaraRaderaStyrkekramar inför nästa vredesutbrott- för det lär väl fortsätta i sisådär 17 år till ;)
Åh herregud, jag hoppas verkligen han gör lite uppehåll då och då dock!
SvaraRadera