Bläddrade igenom arkivet häromdagen och fastnade för den här bilden. Grodan, som bara är någon dag gammal här, ligger mätt och nöjd och sover på mitt bröst. Nära nära. Minns fortfarande den underliga men ändå så självklara i att släppa någon så nära. När den känslan var ny. Minns också hur fruktansvärt ont det gjorde att amma i början. Hur bröstvårtorna blödde och jag var tvungen att förlossningsandas för att överhuvudtaget ta mig igenom det. I två veckors tid. Men om det är något som är närhet så är det verkligen amningen. Nuförtiden är det endast en gång om dagen som jag lyckas efterlikna något av den känslan, med Grodan i famnen under kvällsvällingen. Och snart är han väl för stor för det med...då får man hitta på nya sätt att stjäla närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar