lördag 15 juni 2013

Rösten

Det är när rösten försvinner som man märker hur beroende man är av den i mitt yrke. Alla små nyanser och skiftningar man använder sig av för att föra barnen i den riktning man vill. Nu tänker jag inte enbart på "tillsägelser" utan också på hur enormt svårt det är att uttrycka entusiasm och fascination när man mest låter som en kråka i målbrottet.

Så igår gjorde jag det enda kloka. Stannade hemma och plöjde en säsong Downton Abbey. Den serien verkligen grows on you. Först var jag inte så förtjust, men nu är jag hooked!

Idag verkar kråkan ha kommit ur målbrottet i alla fall. Krax krax...

1 kommentar:

  1. Usch, kommer ihåg hur frustrerande det var när rösten försvann! Barnen tyckte att man var så konstig!
    Så sjukt att man är så beroende av nåt men inte ens reflekterar över det!

    SvaraRadera