Vilket år. Så totalt annorlunda mot alla andra år. Tänk att ha fått lära känna denna lilla killen som har så bråttom genom livet. Jag känner förmodligen honom bättre än jag känner någon annan och ändå är det så mycket med honom som jag inte känner. Hur många gånger har man inte undrat vad som pågår i det lilla huvudet? Tankar vi aldrig kommer att få veta.
Året har gått långsamt. Året har gått snabbt. Ni vet hur konstigt förvrängd tiden kan kännas. Tiden som mammaledig kändes långsam, men i efterhand gick den alltför fort. Hösten jag tillbringat på jobbet kändes som den sprang förbi, men när jag ser tillbaka på den känns den lång och tung.
I början av året var jag helt inne i bebisbubblan. Det var mata-byta blöja-söva (för min kille hör inte till dem som somnar av sig själv, hur mycket ögonen än går i kors)-gosa-byta blöja-leka-mata-byta blöja. Ungefär så. Sen började han utvecklas med stormsteg och det var enormt spännande att få följa med på vägen. Är pedagog ända in i hjärtat upptäckte jag. Kunde liksom inte låta bli att ge honom utmaningar, lite över hans nivå. Tänker Vygotskij utan att det ens är med flit. Och kunde naturligtvis inte låta bli att dokumentera ungen. Han kan mycket väl vara en av de mest väldokumenterade ettåringarna.
Tillbaks på jobbet gick jag en jobbig höst till mötes. För stor barngrupp. För spretig barngrupp. För lite tid. För små lokaler. Men vi har kämpat oss igenom det och ser på vårterminen med entusiasm. Det börjar kännas roligt att jobba igen. Egentligen älskar jag ju mitt jobb, men olika omständigheter kan ju lätt göra att kärleken svalnar ett tag.
Nästa år ska bli ett ännu bättre år, har jag bestämt. Det är året då jag ska ha tid för allt jag vill ha tid för. Det blir jobbtid, barntid, egentid och maketid. Städtid? Äh...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar