...är att hitta sin son glatt lekandes med bilar tillsammans med en pedagog när man kommer och hämtar. Och få veta att han har ätit frukost, idag igen!
De framsteg han har gjort under denna första vecka är verkligen över all förväntan. Visst är han fortfarande ledsen när han lämnas, men det vore väl konstigt annars? Jag känner spontant att det är helt naturligt att bli ledsen vid lämning, att det till och med ska vara så. Sålänge de låter sig tröstas sedan. Och det gör han ju. Mycket tid tillbringades i början av veckan i någons knä. Efter halva veckan vågade han sig ur frökens knä då och då och nu leker han som ingenting. Mat är fortfarande ett problem, men nu har han ätit frukost två dagar på raken, till och med saker han aldrig ätit hemma.
Det var med lätt lätt hjärta jag tog med mig min lille kille hem i går =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar