Det slog mig häromdan. Att den klädstil jag numera har...är så väldigt långt ifrån hur jag trodde att jag skulle klä mig som yngre. Och ändå är den mer jag än någonsin innan.
När jag var barn klädde jag mig väl i det som mamma köpte. Det var inte så himla noga. Sålänge det var bekvämt.
I högstadiet vaknade väl något litet intresse, men det var svårt att hitta rätt. Minns att jag kunde vara avundsjuk på folk för att deras kläder liksom hängde ihop. Men en jeanstjej blev jag. Tajta tajta crockers skulle det vara, med en liten släng av grunge på överkroppen.
I gymnasiet var det mer välklätt som gällde. Jag hade kostymbyxor, stövletter och skepparkavaj. Men fortfarande jeans ibland. Mot slutet blev det lite mer...revolution...? Lång skinnkappa till exempel. Jag upptäckte feminismen och klädde mig mer nonchalant. Dock fortfarande en jeanstjej. Hade i princip aldrig klänning eller kjol.
Sen följde många år när jag jobbade på förskola och pluggade och jeans+stickad tröja i alla varianter var allt jag hade på mig. Tills för ett par år sedan. Plötsligt fick jag ett sug efter klänningar, började köpa leggings trots att det var det sista jag trodde jag skulle ha på mig.
Och nu, nu är det klänning eller kjol varje dag. Speciellt efter att man varit gravid och inte längre kommer i några av sina jeans förutom gravid-dito. Då är leggings och klänning helt ultimat. Och dessutom är det ju fint. Och jag känner mig bekväm. Och sammanhängande. Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar